Sleepwalk in Seattle

Enligt konstens alla regler bestämde sig min vän Hertig sig för att fylla år just denna helgen som var vilket tydligen är kutym att göra sådär någon gång om året vilket väl kanske inte är någon större idé att göra någon stor grej av. Vad som är anmärkningsvärt är att denna London-bo bestämde sig för att fira födelsedagen i Stockholm av alla jävla hålor på denna jord, men man säger ju som bekant inte emot ett födelsedagsbarn så även jag satte segel mot Den Kungliga Hufvudstaden.

Det dracks öl, det träffades goda vänner, det dracks mer öl och tillslut så sitter jag på en efterfest någonstans med en gammal vän och hennes pojkvän. Detta är mycket trevligt och vi dricker vin och diskuterar att jag skriver för jävla mycket skit på Twitter och jag är glad ändå och allt var gott. Sedan gick de och la sig och jag ringer en annan fröken E och är lite full och sedan så somnar jag i soffan som sig bör. Allt enligt planen.

Vad som jag dock definitivt inte hade planerat var att jag ungefär trettio minuter senare skulle vakna upp ståendes på gatan utanför enbart iförd skjorta, jeans och strumpor. Plånbok och nycklar till min systers lägenhet hade jag men ingen mobiltelefon. I detta läget visste jag inte var jag var, inte vad jag hade gjort, inte vad som hade hänt och framför allt inte vad fan jag skulle ta mig till. Det var dessutom kallt som i en pingvinröv.

Till slut gör jag det enda som känns rationellt – jag börjar gå mot där jag hör ljud från bilar, motorvägen, och ser till slut en taxi komma körandes med tom bil. ”Räddningen” tänker jag, men sådan jävla tur skulle jag minsann inte ha. Det jävla aset körde rakt förbi där jag stod i vägen, i löjligt lite kläder, inga skor och typ 5 grader i luften.

Att skrika och svära hjälpte inte ett dugg med det lockade på ett eller annat vis till sig en ny taxi och den tänkte jag inte missa. In i bilen kom jag och efter mycket om och men fick jag låna en telefon, vilket jag inte hade mycket för eftersom att ingen jävel ville svara vid denna tidpunkt. Det fick bli en taxiresa till Flemingsberg och min systers lägenhet. Njaae, jättekul!

Väl framme och uppe i lägenheten tittar jag mig själv i spegeln och undrar vem fan jag är och vad jag sysslar med när jag vänder mig om och ser att jag är röd på hela ryggen. Då går det upp ett ljus för mig, bitarna faller på plats och jag inser att jag har blivit knivmördad.

Men det hade jag dessbättre inte blivit.

Dock har jag med största sannolikhet i sömnen försökt att dricka ett helt glas rödvin men missat munnen med två decimeter och istället hällt hela glaset över ryggen.

 

Men det är sånt som händer tänker jag.

Twitterlös broder Hedenhös

Jag började skriva det här inlägget och insåg att det höll på att bli seriöst, något som jag inte vill bli förknippad med.

Jag började skriva om hur jag inaktiverade mitt Twitter-konto igår och varför. Men ärligt talat. Skit samma. Alla fattar ju att jag kommer hålla mig borta max tre dagar. Mer karaktär än så har jag tyvärr inte.

Ska medverka i ett socialt experiment över midsommar. Jag ska ut i en stuga i en småländsk skog, med drygt 30 gymnasiekompisar. Man kan säga som så att det inte enbart är mina favoriter som ska dit. Man kan också säga som så att det är ömsesidigt. Men jag lovar, jag ska försöka vara snäll.

Vet ni vad? Det här var det pissigaste jävla skitinlägg jag skrivit någonsin.

Jag ger upp.

Hej här kommer återtåget

Har efter stora påtryckningar (nej, jag ljuger självklart) beslutat mig för att försöka att knåpa ihop ett litet, litet jävla blogginlägg. Inte för att jag har någonting vettigt att skriva eller så, utan mest för att jag har så in i helvetes tråkigt. Jag sitter i bilen längs en gata i en liten, jävla piss-håla som heter Tidaholm där jag har haft ett trevligt jobbmöte och väntar på nästa möte.

Nog om det.

För att få något som helst att skriva om så lyfte jag blicken från datorskärmen en liten stund. På vänster hand har jag tre lönnfeta parkarbetare i full färd med att rensa en rabatt. Rövspringan en av damerna just bjöd på får Helvetesgapet i Ronja Rövardotter att framstå som en liten, liten obetydlig spricka som knappt märks. Fresch.

Vad har hänt sen senast då? Socialdemokraterna har klättrat – typ – 12% de senaste veckorna. Det är egentligen inget konstigt med det eftersom att det nästan uteslutande bor idioter i det här landet, det vore för mycket begärt att folk skulle förstå uselheten med socialism själva. Dock bekymrar det mig inte jättemycket. När det är 2014 och val nästa gång räknar jag med att vara så satans jävla rik så att jag kan ta till landsflykt ifall vi får en röd regering.

Annars är det roligt med politik, det finns alltid någon att reta.

Haha, kollade upp en från datorn igen. Till höger sitter det och tjock, ensam pojke på en bänk och smaskar i sig godis. Han ser ledsen ut. Hehehe.

I övrigt verkar det som att Cirkus Maximum kommer till byn nästa onsdag. ”Ett nytt internationellt cirkusprogram med ett massuppbåd av prisbelönta artister och vackra djur” skvallras det om. Jag vet inte när förtryckta polska luder, läskiga ryska clowner och feta jävla elefanter blev synonymt med ”prisbelönta artister och vackra djur” men ni vet kanske mer än mig på den här fronten. Jag har ju trots allt inte en jävla aning.

Det verkar som att skolans ”bully”-gäng precis gick förbi. Tre små tjockisar med luv-tröjor och löjliga byxor. Vad hade man inte gett för att prygla på dem allihopa med ett metspö.

Nähä, hörrni. Det hör blogginlägget blev ju piss. Jag hatar alla, avgå alla, hejdå.

Om när jag var dummare än tåget. Igen.

Följande incident är en helt sann händelse och utspelar sig under den tiden när jag levde och bodde i Värnamo. I Värnamo ägnade man (läs jag) den mesta lediga tiden åt att dricka mycket alkohol och försöka ha kul, till skillnad från här i Göteborg, där jag dricker mycket alkohol. Om jag inte minns helt fel var det Karneval i Värnamo just denna dagen, vilket innebär att det är för den inbitne Värnamobon kanske årets tredje-fjärde roligaste dag. För mig innebar det öltält och det är ju odiskutabelt bra.

Dock så lider ju även trevliga kvällar mot sitt slut (vet ej om detta var en trevlig kväll, men för att det inte ska bli dålig stämning på bloggen så bestämmer vi det. Okej? Okej!) och det var dags att packa ihop och gå på efterfest. På den tiden, lite efter Kejsar Augustus utfärdade sitt påbud, bodde jag så centralt man kunde i en liten mysig etta med både säng, soffa, toalett och stackars grannar. Av okänd anledning sitter jag och en god vän, F, och dricker burköl på golvet och konverserar om någonting ingen någonsin skulle komma ihåg, varpå F utbrister: ”Vad kul det vore att hoppa från fönstret” varpå jag svarar: ”Ja gör det!” tätt följt av ”Jag vill också hoppa!!”.

Tilläggas ska dock att jag bodde på första våningen, så det var inget regelrätt självmordsförsök, utan det kändes faktiskt som en kul grej att göra. Jag lovar. Loooovar. Men på riktigt!!!

F tar hursomhelst sats och springer fram mot mitt fönster, tar tag i fönsterkarmen och är på väg att klättra upp innan hon hejdar sig med orden ”oj, det var visst högre än jag trodde” och bestämer sig helt enkelt för att det är trevligt nog att bara vara kvar i min lägenhet, chilla lite, ta en öl och skita i alla högtflygande Låtsasmadicken-planer. Tyvärr är jag född helt jävla dum i huvudet och det blir inte bättre av ett antal burk-öl och ett större antal fat-öl på plastglas innanför västen, vilket gjorde att jag sket fullständigt i vad F sa och tog sats och hoppade ut genom fönstret. Följande tre saker for genom mitt huvud under tiden jag var i luften:

1. Helvete, det VAR ganska högt
2. Jävlar, jag är barfota
3. SATAN! Det är asfalt nedanför.

Jag landade rakt på hälarna. Ni kan testa själva att slå bara hälen rakt i marken. Ifall ni inte vill testa så kan jag berätta att det gör ganska ont. Det gjorde det här med.

Lyckligtvis hade jag ju som bekant ett antal burk-öl och ett större antal fat-öl på plastglas innanför västen, vilket gjorde att smärtan inte var något som bekymrade mig särskilt mycket. Jag låg dock kvar där på asfalten en bra stund och garvade åt min dumhet, till F kom ut och släpade in mig så jag kunde fylla på med några burk-öl till, för att det blir bäst så helt enkelt. Vissa säger att man ska sluta efter klockan 12, men jag dömer ingen! Kvällen i sig bjuder inte på så mycket mer intressant än så och jag somnade ganska gott vill jag minnas.

Något jag inte hade förutspått dock var att det skulle komma en morgondag mitt upp i allt också, men det gjorde jag. Pigg som en lärka vaknade jag i gryningen, sträckte på mig, satte mig upp och reste mig för att gå och ta ett glas vatten. Det kan vara bra har jag hört. Vad som händer därefter är lite oklart eftersom att det vid mild belastning på hälarna svartnar totalt framför ögonen och jag välter ner i sängen igen. Jag får då tillbaka minnet av gårdagens flygfärd och lägger mig i fosterställning och sover några timmar till. Processen upprepas igen, vilket gör att jag får krypa mig runt i lägenheten för att få något uträttat.

Jag ringer till min mor och berättar att ”jag har gjort något dumt” vilket ger den omedelbara reaktionen ”HAR DU KÖRT RATTFULL???”

Tack mamma.

Pappa hämtar mig och släpar mig ut till bilen och släpper av mig utanför akuten. Medans han parkerar bilen så kryper jag in på akuten och fram till disken och kan lite trött berätta att

”Jag har lite ont i fötterna…”

Och fötterna blev inte riktiga igen på över en månad.

Jag är en sjuk man.

Jaja, jag vet, det har varit dåligt med uppdateringar. Hata inte. Jag har helt enkelt inte haft någon lust att blogga för mina fyra tappra läsare. Lite oinspirerande.

DISCLAIMER: Jag vill dock påpeka redan nu, så vi undviker missförstånd. Tolka inte detta som att jag har någon form av dödslängtan eller några självmordstankar över huvud taget, för det har jag absolut inte och det garanterar jag. Jag tycker livet är rätt så schysst, ofta riktigt bra. Detta skriver jag bara för skojs skull.

Det började med att fröker Flör (så kallar vi henne ) skrev på Twitter att ”DET SNÖAR!!!!”. Jag svarade något i stil med at ”DÅ DRÄPER JAG MIG SJÄLV”. Fröker Flör skrev att hon skojade men frågade vad jag skulle göra ifall det skulle snöa imorgon. Inga konstigheter, svarade jag, och länkade hit. Detta gjorde att jag osökt kom att tänka på den mest spektakulära och underhållande (nåja…) självmordsmetoden någonsin. Jag har inget bra namn på den, men i detalj går det till så här:

* Till att börja med behöver man en pianotråd, modell stark & tunn. Denna hänges upp på lämpligt vis, MEN, viktigt är att man arrangerar den på något vis så att den försvinner när den har gjort sitt jobb, så att säga. Det går säker att lösa med en fjäder eller något liknande, tänker jag.
* Därefter behöver man superlim. De ska vara starkt som självaste satan och fästa på material som hår, kind, örsnibb och psykist instabilitet. Det finns säker på Biltema, tänker jag.

Därefter är det väldigt enkelt. Du arrangerar upp pianotråd enligt föregående föreskrifter, du tar en jävla mängd superlim och limmar fast båda händerna på huvudet. Medans du väntar på att det torkar kan man tänka på något fint. Och kanske sjunga We shall overcome. Sen är det bara att hoppa! Pianotråden kommer – om allt går som det ska – at slita huvudet av dig. Kvar på marken ligger du, med huvudet i händerna och den ENDA förklaringen för de som hittar dig är att du har helt sonika slitit av dig ditt egna huvud.

Fast det är ju inte så roligt.

Kom däremot att tänka på en riktigt skojig – dock lite elak – sak att göra. Detta kräver ganska ordentliga förberedelser dock och bör ses mer som ett slags långtidsprojekt.
Det börjar hur som helst med att du skapar en sekt där du utser dig själv till enväldig härskare. Därefter börjar du rekrytera de människor du gillar allra minst och SEN börjar det roliga. Indoktrineringen!
Hur detta ska gå till rent praktiskt har jag dock ingen bra koll på, men det finns människor som är extremt duktiga på manipulation så det finns säkert bra idéer för att lära sig konsten att hjärntvätta folk totalt också.

Slutklämmen i det här är ju dock att hela jävla sektjäveln ska ta kollektivt självmord. Man styr upp allt under jävligt rigorösa förberedelser  och skapar väldigt cermoniella omständigheter för den så kallade Dagen D. Jag skulle rekommendera tillvägagångssättet ”giftampull” i detta fallet. Som ledare delar du ut giftampullerna till dina anhängare och på given signal sväljer alla sina ampuller….. Utom DU såklart!

 

Och sen lever du lycklig i alla dina dagar!

Bloggmöte

Sitter tillsammans med min gode vän och kollega Hertig Hugo Sudditjuven i vårt första så kallade IRL-bloggmöte. Vårt huvudämne för eftermiddagen är det smöriga, tillgjorda, amerikanska showbusinessproducerade aset Chris Medina. Vi hade planer på att även ta upp odågan Marcus Birro, men vid närmre eftertanke så kändes det lite som att sparka på en redan död snubbe. Det finns inte så mycket mer att ta upp i det ämnet.

Så, var ska vi börja? För er som inte känner till Medina så kan ni börja med att kika HÄR och HÄR.

Färdiga? Bra. Då kör vi.

Visst är det en sorglig historia. Jättetrist. Verkligen! Men blir det bättre för att han tar sin snyfthistoria, drar in det i amerikanska Idol, gör en produkt av det och säljer ut sig själv, enbart på grund av sin grönsak till flickvän? Ingen kan vara så naiv så att ni på riktigt tror att hans karriär inte är arrangerad från början till slut. Eller? Nej visst. Klart. Det är bara en slump! Han kom in till juryn som bara av en slump råkade fråga om han var gift, som bara av en slump råkade be honom berätta om sin flickvän och av en ren slump så sjöng han en låt som juryn uppskattade. Sen av en ren slump så var han med i Idol precis så där lagom länge för att få ett namn och sedan bli ”utröstad” precis så där lagom i tid för att DAGEN EFTER kunna släppa sin låt som han ”sjunger för sin flickvän”. Ska jag tillägga att han själv inte har skrivit ett enda ord av texten eller musiken?

Men visst, självklart. Det kan vara en slump. För inte skulle väl amerikanska showbusiness beté sig på det viset? Använda en persons snyfthistoria för att göra en raketkarriär och tjäna massa pengar på denne? Förlåt för att jag låter som en gammal sosse, det är inte riktigt meningen. Jag tycker inte det är fult att tjäna pengar, det är inte det jag menar. Personerna som står bakom låten har lyckats med vad de ville, att tjäna pengar, all cred åt dem.

Vad som får mig att kräkas är hur många som verkligen går på hela historien. Hur många som tror att är så jävla fint och inte alls tillrättalagt, att Chris Medina verkligen är en sån fin människa som han är och inte ett enda dugg ställer upp i allt de fina, blankputsade, vackra bara för att det ska se bra ut inför amerikanska folket och sedermera resten av världen.

”What are words if you don’t really mean them when you say them?”

Ja du, din jävla stövel. Jag frågar dig gärna samma sak om 5 år, eller 10 år. När du sedan många år tillbaka inte kan tjäna några mer ynka slantar på din snyfthistoria, kommer du då tycka att det är lika lätt att stå för vad du sjunger idag då? Återkom gärna till mig då, i så fall, och bevisa att jag har fel.

Det har trots allt hänt förut.

När ratten är borta dansar kottarna på bordet.

Det här blir ett till synes, jävligt kort inlägg.

Så in i helvetes konstigt!

Detta inlägg behöver lite bakgrundshistoria och det utspelar sig en sensommardag, innan hösten kopplade sitt dystra mörka jävla grepp om det skitlandet vi bor i som kallas Sverige. Närmre bestämt den 21:e augusti. Kvällen då Hoffmaestro spelade i Göteborg. För oinvigda så är jag ett hyfsat stort fan. Eller ja, ett stort fan är kanske att ta i, men jag gillar deras musik och jag tycker jävligt mycket om att stå längst fram på deras konserter och leva rövare. På något vis blev dessutom jag och några andra utvalda att promota spelningen genom affischering, i utbyte mot fritt inträde på konserten och lite annat. Vi var ett tiotal som hade blivit utvalda att göra detta. Vi försökte några gånger, helt utan något riktigt lyckat resultat, att styra lite krökande med detta gäng, men lyckades åtminstone knyta några nya kontakter.

En av dem jag lärde känna kan vi kalla för Knu. Hon heter inte riktigt så. Det finns helt klart en risk att hon läser detta, isåfall, HEJ PÅ DIG, men det gör inget. Det handlar mest om hennes vän, som jag glömt namnet på. Vi kallar henne Ulla.

HUR SOM HELST! Vi var ett bra gäng som gick till konserten där även Timbuktu spelade. Jag satte mig en bit bak och lyssnade och lyckades där någonstans tappa bort mina kompisar. Det är sånt som händer. Men tröttnade lite på att vara ensam på konserten så jag smsade till Knu, som berättade att de satt i en bar och tittade. En bar? Tänkte jag. JA! Svarade jag mig själv, och styltade dit.

(Börjar förresten fundera på ifall det blir någon vidare punchline i detta inlägg. Det kanske inte blir roligt alls. Förlåt i så fall.)

Väl där, efter att jag beställt något stort och starkt i baren så slog jag mig ner med mina soon-to-be-nyfunna vänner Knu och Ulla. Jag berättade för dem någonting i stil med att ”Jag har inga kompisar, jag har tappat bort allihop”. Vi pratade och hade trevligt och efter ett tag så sa jag till Knu’s väl Ulla att ”Du har inte göteborsk dialekt. Är du från Skåne?” Vilket hon svarade ”Ja” på. Inga konstigheter än så länge, men vad som sedan hände var jävligt märkligt.

Vi fortsatte med att sitta och prata och framför allt, i mitt fall, dricka. Sen började Knu och Ulla skicka en mobil mellan varandra, där de alltså i sann 14-års-anda skrev hemliga meddelanden till varandra. Och precis då surrar det till i min ficka. SMS från Knu, som lyder precis så här:

”Alltså, säg bara att jag är från Skåne, förklarar sen!”

Och detta är alltså vad de har skickat mellan varandra, i en meddelandekonversation med mig, där de sedan råkade skicka iväg SMS:et.

”VAD?” Tänker ni. ”VAD I HELVETE?” Tänkte jag, och asgarvade så klart. När jag hade skrattat färdigt så frågade jag förstås vad det var frågan om, och Ulla fick förklara lite förläget att:

”Jo men alltså.. Det verkade så synd om dig när du sa att du inte hade några vänner såatteeh.. När du frågade om jag var från Skåne så ville jag inte säga emot, att du hade fel..”

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Utstrålar jag alltså en så vek, mesig och klen aura att jag inte skulle över huvud taget stå ut med att gissa fel på en dialekt? Trodde de att jag skulle bryta ihop i en frenetisk fosterställningshetsgråtrunk på plats? Att jag skulle tända eld på mig själv och bränna upp inredningen? Att jag skulle hänga mig i taket och skapa asfålig stämning?

Jag vet inte.

Vad jag vet är att jag hade extremt roligt åt det och att jag sen råkade tappa bort mina nyfunna vänner Knu & Ulla ganska fort och sedan aldrig har sett dem mer. Kanske kommer Knu läsa detta, eftersom att jag tänker länka det på Facebook för att skrapa ihop åtminstone ett tvåsiffrigt antal läsare, men förmodligen inte.

Men ifall ni, Knu eller Ulla läser, så, ja. Förlåt, eller nåt.

 

Om det livsfarliga med Andra Långgatan

Det har, som ni kanske märkt, varit helg. Och då, som ni kanske märkt, så dricker jag gärna en skvätt alkohol. Det har jag även, som ni kanske förstår, gjort denna helg. Igår var jag på ett mycket trevligt ställe vid namn Le Village. Där samlades folk för att dricka framför allt för att det är gott och inte för att bli fulla. Ni förstår naturligtvis hur missanpassad jag kände mig, jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig. Försökte se världsvan ut när jag beställde ett glas av något jävligt fint öl och ett 20 år gammalt portvin. Tror jag skötte mig ganska bra.

I fredags däremot skulle det inte vara lugnt på samma vis, det var mer klassiskt ”dynga ner sig” med start på Andra Långgatan där följande utspelade sig. Jag stod på gatan och väntade på F som, ja vad ska vi säga, knöt skorna. Det gjorde hon. Förbi går två gentlemän. Den ena herren är mycket välklädd. Bästa gå bort-skjortan är på och kavajen utanför det. Dock är inte kragen nervikt bak på kavajen. Ett vanligt nybörjarmisstag som gör att man ser ut som en fullständig jävla idiot. Snäll, vänligt och godsinnad som jag är tänkte jag hjälpa denna gode herre (läs idiot) varpå följande dialog utspelar sig.

- Hej! Du! Din krage på kavajen…

- VAD FAN! ÄR DU MODERAT ELLER!?!???!?

- Ja alltså, men.. Din krage på kavajen..

- MEN RÖR MIG INTE FÖR HELVETE DIN JÄVLA FITTA!!! (Viftar vilt med armarna efter sig i klassisk fyllecowboystil och stormar sedan iväg)

- Okej, okej.. Men.. Kragen på kavajen står fortfarade..

- DIN KUK KAN STÅ! FATTAR DU?

- Jaa…

Så kan det gå.

Konspirera fritt!

Ifall ni väntar er min vanliga bittra cynism så kan ni stanna här. Detta inlägget kommer inte vara som mina andra inlägg, utan jag behöver hjälp med svaret på en fråga, som jag inte riktigt begriper mig på. En fråga som handlar om Facebook.

Bakgrunden är att jag jobbar sedan ett halvår tillbaka som Account Manager på ett företag, vilket är inte det viktiga just nu. Hur som helst bokar jag möten och bli inbokad på möten för att träffa eventuella kunder. Många av dem träffar jag bara en gång och pratar eventuellt med i telefon någon gång efteråt. Inga större konstigheter, och det är heller inte det som inlägget handlar om.

Jag vill redan nu kasta in att detta inlägget handlar bara om nyfikenhet, jag vill veta hur det fungerar. Den som vill gnälla över ”Storebror ser dig” kan göra det någon annan stans. Och gör det efter ni har gjort er av med er iPhone, Twitter och Facebook.

Så, då fortsätter vi.

Det som har gjort mig förbryllad är att under flera tillfällen har de personer jag har varit ute och träffat kommit upp som vänförslag på Facebook. Vid ett tillfälle handlar det om någon jag träffade vid två tillfällen, pratade i telefon med några gånger och hade en viss mailkorrespondens med. I något fall handlar det om en person som sedmera blev kund och som jag hållit mycket kontakt med men i ett fall idag handlar det om en person som jag bara träffat en enda gång och sedan inte haft någon mer kontakt med och detta för flera månader sedan.

Det finns inte någon möjlighet att det är en slump, den procentuella chansen är så löjligt, löjligt liten så att den inte finns. Hur jag än funderar så kommer jag inte på något som helst sätt hur Facebook hittar dessa personer åt mig? Svara mig gärna på den frågan!

Som sagt. Den som nämner ”1984″, ”Storebror ser dig”, ”George Orwell” eller liknande har inte här och göra. Facebook får gärna se hela mitt liv, det har jag säkert godkänt någonstans. Jag bryr mig inte. MEn jag är nyfiken, HUR gör de?

Diskutera i grupp.